missdot

Hon är ett skal. Det tar ett tag innan någon märker, eftersom hon skrattar ganska mycket. Men hon skrattar bara för att han inte kommit dit han egentligen ska än... Hon gör sina läxor, är social, hjälper till hemma. Det tar ett tag tills hennes mamma förstår hur illa det egentligen är ställt. Ännu längre tar det tills den bästa läraren gör det.

Mejl är allt de har. Hon försöker se hans ansikte framför sig när hon skriver. På det där vanliga sättet. När han lagar mat och hon sitter på diskbänken, när han sitter i soffan. När han går bredvid henne med en glass i ena handen och glömmer bort att släppa hennes hand när han måste torka bort det smälta från mungipan. 
När hon skrattar för att han ser så förvånad ut. Han vill ju gärna hålla henne i handen, och inte ens lite smält glass får hindra honom från det.

Då börjar hon gråta. Om någon är hemma får hon tröst. Annars sitter hon bara och sörjer. Vet att han saknar henne med samma brinnande eld som hon har.
Men hon skriver i alla fall. Det är det enda de har.

Men så får hon en överraskning. En av de där trista regniga kvällarna så ringer han. Hon svarar, trots att hon inte vet vem de är. Han låter henne snyfta klart. Snyftar lite tillsammans med henne. De bara pratar. Hon känner glädjen i bröstet, kärleken.


Nästa dag är det lite som att världen går under.
Hon har kollat sin mejl i biblioteket, hon ville se hur det ser ut där han är, så han lovade bilder.
Men i slutet står det en viss detalj.
Han har åkt nu. Hon är sten. Ända tills läraren lugnt frågar hur det är. De är ensamma där, så hon skakar i hans famn ett tag. Han läser. Sedan skickar han henne hem.

Hon är en liten ledsen varelse i för stor regnjacka. Med kinder som inte längre verkar kunna blötas ner av något annat än regn.