L #2
Han måste till huvudstaden, genom snabba beslut blir det att hon följer med. Hon vill ha de orden som säger allt från hans ansikte.
De står därför på perrongen när kylan håller på att tränga sig in. Han pussar på pannan, pratet är vardagligt. Inget ska benämna de som kanske inte behöver hända.
Vid dagens slut har det hänt. Den här gången sitter han bredvid henne på en bänk, håller om. Hon vill inte skaka. Men det är vad hon gör.
De kommer hem. Han ringer sina föräldrar, hon sina. Åker hem. Berättar med röst som är utdöd a på känslor.
Han måste iväg. Han har nämligen krigsträning som behövs i Mellanöstern. Hon vill skrika. Han vill det med. Det ska ju inte ta slut.
Men en månad senare står de där. På en flygplats. De har fått fem minuter helt fria. Hon håller om hårt, försöker hålla tillbaka de där tårarna som har kommit nästan jämt sen det blev klart med resan och vart...
Han viskar ömma ord som ingen får höra eller veta.
"Jag önskar jag fått se dig fylla femton"
"Älskar dig mer än något"
